.: Champion i vardagslydnad-check!

Igår var Ruf och Malin hemma hos oss och åt middag. Urmysigt var det! När Kalle från vår mataffär kom med hemleverans av vår mat gav vi honom ett välkomnande som sig bör av tre boxrar. Sen var jag tvungen att vakta alla kartonger med mat så att inte Dexter eller Ruf fick för sig att göra något dumt (de var nämligen lite väääl intresserade av min mat). Tvåbeningarna tyckte att jag kunde lägga av med det och att jag ödslade min tid genom att stå där i givakt men då har jag bara en fråga. Är det dom eller jag som snackar hundspråk eller? Just det! Och jag hade nog all anledning i världen att stå där och hålla koll på mina fyra kartonger fyllda med mat.

Annars så går jag och Ruf kurs på söndagar nu hos Johan. Vi får träna väldigt mycket på att fokusera på våra tvåbeningar och inte så mycket på de övriga hundarna. Sist så gick alla (10?) ekipage runt ett fyrkantsspår medan en hund i taget fick sitta på vänt med de andra hundarna passerandes nära bakom ryggen i ett kör. Då skulle man alltså stanna kvar på sin plats utan att intressera sig för de andra. Matte valde att sätta mig på vänt och sen fortsätta att gå hela fyrkantsspåret tillsammans med de andra. Gissa om hon hade fjärilar i magen! Det hade hon inte behövt ha förstås för jag satt så utomordentligt bra där jag satt i väntan på att hon skulle komma tillbaka!

En annan övning var att ge alla hundarna väntkommando i grupp och sen fick de som ville göra det lite extra svårt genom att gå utom synhåll för oss vovvar. Matte och Rufs matte valde att lämna oss helt själva och gick sen runt några hus innan de kom tillbaka till oss. Återigen fjärilar i magen för matte...skulle jag vara kvar på plats? Jodå, vad trodde hon? Det här har ju vi tränat sen valpben! Ruf satt också där och väntade snällt på Malin.

Ytterligare en övning var att vi sprang tillsammans allihopa lösa och fria och då var utmaningen att vi hundar inte skulle bli fulla i bus och börja leka med varandra. Så vi sprang där allesammans i en stor klunga och plötsligt ropade Johan att vi skulle gå med myrsteg och oj vad vi smög matte och jag, som pantrar tog vi oss fram. Och så spring igen...och så myrsteg. Vi måste ha sett bra roliga ut för utomstående där vi höll på hela gruppen men det var riktigt kul kan jag meddela! Någon hund fick ett litet tokfnatt och försökte få igång mig men jag hade vid det här laget orubblig ögonkontakt med matte som sa att det inte gick för sig och då blev det heller inte så. Matte och jag hade ändå roligast!
Jag vet jag vet...ett riktigt skrytinlägg detta men jag var faktiskt så otroligt duktig att tvåbeningarna var helt tårögda när lektionen var slut. De har lagt ner rätt mycket arbete på att jag ska vara följsam och lydig och många är de gånger de har känt att de bara tjatar, tråcklar, trugar och ber men inget går in (jag har ju haft en del kottar i öronen-perioder). Men där och då kan man väl säga att de fick ett megastort kvitto på att det lönar sig att kämpa och att jag faktiskt har tagit in det de har sagt, även om det har varit lite i lönndom:)

Tvåbeningarna tar nu med sig den här känslan för att stärka sig genom den pågående resan att nå till samma punkt med Dexter. Som för all del ger dem en lite tuffare fight än vad jag gjorde. Om mitt motstånd går att jämföras med en kinapuff så jämför vi Dexters med dynamit. Bra så!