Mentalbeskrivning

Matte:

Idag gjorde Leah sitt MH. Resultatet bearbetas fortfarande i min hjärna men jag kan väl säga så mycket som att hon inte riktigt var i sitt esse. Inte alls så att hon gjorde dåligt ifrån sig men hon var lite olik den Leah vi är vana vid. Inte lika taggad och mer konfunderad till situationen som sådan. (Att vi sen gick ut efter en schäfer och en malle kan ju ha bidragit något till att min för dagen något blockerade hjärna fick en förväntning av hur det "skulle se ut" , det är ju en viss skillnad där förstår ju till och med jag när jag bara har sansat mig lite). Men om man nu bara tittar på Leah som sig bör så var hennes annars stora intresse för kamp och jakt betydligt lägre idag. Hon ville inte riktigt komma igång och den känslan satt i allt igenom. Men under avståndsleken visade hon verkligen att det var vår Leah som var ute på banan. När figgen gömde sig under trädet gick Leah först ut i bra hastighet en (kort) bit, saktade av till lite mer avvaktande trav och mot slutet började hon krypa fram som Gollum några meter bara för att slutligen kasta sig på rygg framför figgen. Jag får väl hålla med Ingrid där, en riktig fjompa är vad hon är som alltid vill vara alla till lags och visa hur SNÄLL hon är:) Även när figgen bjöd upp till kamp med trasa direkt efter var Leah mer intresserad av att pussa henne i ansiktet än att bita i nån äcklig återanvänd trasa. Vad ska jag säga, charmigt?

Skramlet och dumpe gick klanderfritt och spökena var förjäkla fula tyckte Leah. När hon väl gick fram visste dock glädjen inga gränser och de var kanske inte fullt så fula trots allt. Särkilt inte när man tittade noga uppe i ansiktshöjd.

Skotten fick hon dock en 4:a på. Säger jag att jag är nöjd med det så ljuger jag såklart men samtidigt visade hon inga tecken på rädsla och det måste jag ändå försöka finna lite tröst i med tanke på att hon blev ordentligt traumatiserad som valp av ett dunderfyrverkeri här i stan förra sommaren. Sånt kan ju sitta i. Och även om det var med gråten i halsen jag åkte därifrån idag så har jag nu nog någonstans landat i resultatet och det är bara "att gå vidare" som en klok gumma sa. Även i detta moment var hon bara halvengagerad i leken och när första skottet gick av så låste hon sig mot skytten och ville inte fortsätta leka. Se film nedan.

Det mentalbeskrivaren och övriga funktionärer som närvarade poängterade var att Leah var en otroligt charmig, social och glad hund och det kan jag bara hålla med om!

Nu måste jag avsluta med att säga att det här blogginlägget var lite som terapi för mig. Hjärnan har arbetat på högvarv med att bearbeta, sortera intrycken, analysera och förstå allt som hände nu under skrivandets gång och det är skönt att säga att jag iaf är halvvägs med arkiveringen i hjärnbanken:P

Jag vill vidare passa på att be om ursäkt redan i förväg över filmerna som inte är av världsklass. Slutade med att vi använde vår fotokamera ändå som det även går att filma hjälpligt med, därav den taskiga bilden (och sen var det en jädra massa träd i den där skogen som stod i vägen). Men på med glasögonen så ser ni nog en boxer flänga runt där någonstans i mitten:) Den intressantaste filmen ligger sist där mentalbeskrivaren går igenom hela protokollet!


Avståndslek - Leah slänger sig på rygg framför figgen


Spöken


Skott


Summering - notera att på frågan om vi kände igen hunden svarar jag nej samtidigt som Micke svarar ja...hmm samspelta eller?