.: Kärt återseende

Igår morse sa matte till mig att vi skulle åka iväg med bilen någonstans. Jag blev superivrig och släppte henne inte med blicken på hela den halvtimmen det tog för henne att göra sig iordning, jag satt till och med i dörrposten och pep lite ömkligt. När vi äntligen kom iväg så verkade det som om bilturen aldrig tog slut. Vi åkte och åkte i mer än två timmar men det hindrade inte mig från att förväntansfullt titta ut genom bilrutan hela färden. Och som det var värt all väntan! För när vi kom fram upptäckte jag att vi var hos Ingrid, min uppfödare. Det var ett kärt återseende och inte nog med det så var både min syster Ettan och moster Pärlan där också. Vi åkte iväg med Ingrids bil till ett härligt promenadställe och tog en riktig långtur. Ettan och jag lekte tillsammans som om vi aldrig hade gjort annat. Pärlan passade jag mig lite för, hon var väldigt respekt-ingivande den damen. Att ta pinnen ifrån henne var inte att tänka på men jag försökte norpa den några gånger när hon hade glömt den. Fast då räckte det med att hon gav mig en blick så släppte jag den omedelbart. Hua...man ska passa sig för äldre brudar;)

Efter promenaden åkte vi hem till Ingrid och där fick jag träffa ett gäng med boxervalpar. Om jag tänker efter riktigt länge så kanske jag minns någonstans i bakhuvudet att jag och mina syskon såg ut sådär en gång i tiden. Men det kan inte vara möjligt att jag har varit så liten och ynklig, eller? Jag tyckte att det var smått obehagligt när de kom farandes mot mig med sina vassa tänder så jag spände upp mig och morrade. Det skulle jag inte ha gjort för då åkte jag på stryk av syrran. Jag taggade ner efter ett tag och lekte till och med lite med de små men Ettan vakade över mig som en hök resten av dagen. Hon förlät mig INTE för att jag höjde rösten åt "hennes" bebbar.

Fram emot eftermiddagen kom Marie, Eccos matte (min bror alltså) och vi tog bilarna och åkte iväg för att promenera igen. Nu var det jag, Ettan och Ecco som röjde järnet på fälten och det var bara helt underbart att träffa dem igen. Mörkret började falla vid det här laget och mina ögonlock likaså. Jag var dödstrött! Vi åkte tillbaka och sa hej då till bebbarna men vi ska tydligen åka tillbaka på söndag tillsammans med husse och titta på dem igen (undrar varför). När jag till slut fick hoppa in i bakskuffen på vår bil däckade jag innan matte ens startat motorn och sov ungefär ända tills nu.

Tack alla Örebroare för en härlig dag!!!