När vi var ute på prommis för ett tag sen så såg vi en fin svan ute i vattnet. Jag blev döimponerad och satte mig vid vattenbrynet för att titta på den helt oskyldigt. Då tar fågelskrället fart och siktar in sig på mig med vingarna utsträckta. Matte började ropa åt mig att komma dit där hon stod (bakom ett vägräcke) och först tänkte jag strunta i det för det var så spännande men när galningen med vingar började väsa åt mig valde jag att göra som matte sa. Ett snabbt skutt över räcket och jag var trygg igen. Irriterande nog cirkulerade svanen triumferande runt längs med kanten för att riktigt visa att jag skulle hålla mig borta och att han hade vunnit slaget. Pah! Precis som om jag var rädd, jag lydde ju faktiskt bara min matte. Jag ska nog visa honom en vacker dag.

Här satt jag helt oskyldigt och tittade

Svanen med sin inbillade triumf efter att han jagat bort...jag menar efter att matte hade ropat in mig

Jag var inte ALLS rädd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar