När jag var en liten plutt på ca 4 månader var jag och husse ute och busade i parken intet ont anandes. Helt plötsligt brakar helvetet lös, marken skakade, himlen lystes upp och det smällde så högt i mina stackars öron så jag trodde de skulle sprängas. Jag blev så klart vettskrämd och sprang hemåt för allt jag var värd.
Husse och matte var helt förtvivlade över att det hade missat att det var en stor fyrverkeri-avslutning för några sabla båtar som kom inseglandes i Stockholm under några dagar. De försökte leka med mig och låtsas som ingenting men jag var minst sagt aningen chockad. De följande dagarna var jag inte riktigt mig själv. När vi gick ut på promenad kröp jag fram längs marken och vid minsta höga ljud sprang jag åt motsatt håll. Men efter några dagar slappnade jag av igen och livet började återgå till det normala. Sen kom en dag när vi var inomhus och det satte igång igen med de där hemska smällarna. Jag blev så panikslagen att det slog slint i skallen på mig och jag försökte hoppa ut genom fönstret(!) Husse fick tag på mig och försökte leka, träna, höja ljudet på tv:n ja verkligen allt för att pocka på min uppmärksamhet men jag hörde, inget kunde få det där hemska att försvinna. Minnet av hur rädd jag hade varit där ute i parken satt hårt ristat. Matte och husse var jätteledsna över att jag hade behövt få utstå en sån hemsk upplevelse och oroade sig för att jag skulle vara skadad för livet. Jag förstår dem för jag blev till och med rädd när vi gick förbi en byggplats där de hamrade lite oskyldigt. Sen är det är ju svårt att värja sig mot fyrverkerier och andra oljud för den delen när man bor mitt i smeten. Och den stora ångesten...hur skulle det gå på nyår???
Så en dag åkte matte iväg och köpte en cd-skiva som hon kom hem och stoltserade med. Nu jäklar Leah, sa hon. Nu ska det bli tuff boxer av dig igen. Igen? tänkte jag. Jag har väl ALLTID varit tuff?
Hon gick ut med mig och vi lekte och aktiverade oss så att jag var riktigt trött när vi kom hem. När jag la mig för att vila lite så satte hon på skivan fast på väldigt låg volym och jag kunde liksom ana hur det pangade lite i fjärran. Men jag var så avslappnad då så jag brydde mig inte om det. Varje dag gjorde antingen husse eller matte samma sak med mig, först ut och sen hem och lyssna på skiva. För var dag som gick så höjdes volymen lite mer och till slut var det rena rama nyårsafton hemma hos oss. Men jag var så trött på den där gamla skivan vid det här laget så jag struntade helt enkelt i oljudet. Jag blev heller inte rädd längre när jag hörde höga ljud utomhus.
På juldagen när vi hälsade på hos mattes pappa så ville tvåbeningarna kolla hur jag låg till i rehabiliteringskurvan så medan matte kampade om en gammal skinnhandske med mig och alla andra strosade omkring på gräsmattan och gjorde diverse saker (alla utplacerade statister har jag fått höra efteråt) sköt mattes bror iväg några miniraketer. Jag stannade upp, kollade av omgivningen som inte ens reagerade, okej strunt samma och så pang på skinnhandsken igen! Bingo!
Det stora eldprovet var såklart riktiga nyårsafton och för att inte utmana ödet flydde vi stan och åkte till landet. Vi gick på promenader, åt god mat och jag fick leka med såna där små tvåbeningar hela dagen så när kvällen kom var jag ganska trött. När klockan slog midnatt hörde jag det där bekanta ljudet...pang...poff...fjuuuiii! Några gick ut för att titta och när dörren öppnades smällde det ordentligt mycket högre men så fort den stängdes återgick det till dova smällar igen. Jag vankade lite av och an innan jag beslutade mig för att gosa med husse i soffan bara för att en liten stund senare gå och gnaga på mitt märgben istället. Det var säkert ändå bara matte som hade satt på den där skivan. Att hon aldrig tröttnade! Var det här allt, undrade jag i mitt stilla sinne. Var det för det här som jag har "rehabiliterats" hela hösten? Men man kan nog säga att den där skivan har gjort sitt iaf för nu har jag officielt fått tillbaka titeln som tuff boxer igen:)
Yeah, I'm cool baby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar