Jätten

Jag och matte var ute och promenerade idag och busade med nycklarna i vanlig ordning. Just som det var som roligast fick jag syn på en enorm jätte bakom mattes rygg. Han var säkert dubbelt så lång som henne men det konstigaste var ändå att han var helt grön till färgen och stod alldeles blixtstilla.
Nä nu, tänkte jag. Mycket ska jag vara med om men det här?!
Jag stelnade till i hela kroppen jag också och blev stående på stället.
Eftersom matte inte ens upptäckt faran än (allt ska man behöva hålla reda på) så varnade jag henne genom att morra lite lååångt ner i magen.
Då äntligen snurrade hon runt och såg jätten hon också.

"Nämen heeej, står du här ute i skogen helt ensam. och alldeles grön har du blivit också din stackare" utbrast hon

Jag höll på att tappa hakan. Varför var hon så glad? kände dom varandra kanske? Hon fortsatte prata samtidigt som hon gick fram till jätten och klappade honom på foten.

"Vilken fiiiiin skoooo du har. Kom Leah så ska du få se vilken fin sko han har och bla bla bla...."

Jag tvekade lite men hon var ju så glad och verkade säker på att det inte var farligt så jag smög mig fram för att titta.
Jag undersökte jätten ordentligt och han stod helt stilla, rörde sig inte en millimeter ens. Han verkade vara ofarlig trots allt.
Jag blev så lättad så jag hoppade upp i ansiktet på matte och gav henne en välförtjänt boxerpuss! Vad modig hon är, min matte!

Vi gick vidare på vår promenad men passerade jätten på vägen hem igen. Den här gången var jag inte ett dugg rädd.

"Titta Leah" sa matte. "Där står din kompis....statyn"