Sök

I förrgår tränade vi som planerat sök och dagens gäng var en för mig ny sammansättning av hundar och människor. Det var Riesenhundarna Zorro, Izor och Vilja(?) boxrarna Nellie, Leah, Dexter och Ridgebacken Gimli som inte är en ny bekantskap men dock väldigt oväntad i sammanhanget. Vi träffade Gimli och hans matte Pernilla och husse Jocke i våras när vi gick på fortsättningsettan hos Johan. Vi pratade en hel del under kursen och bytte telefonnummer efter kursavslutningen så att vi kunde hålla kontakten och ses. Pernilla var då höggravid så vi bestämde att vi skulle avvakta tills bebisen fötts och de kommit tillrätta med allt. Tiden gick och vi hördes lite via sms och planerade in en promenad som jag tyvärr blev tvungen att blåsa av i sista sekund. Ett tag senare stötte vi på varandra när jag promenerade förbi en uteservering de satt på och vi pratade en stund och sa att vi skulle höras. Sen fortsatte tiden att gå och ja...ni vet hur det kan bli. Men för några dagar sen när jag och Joanna var ute och skrotade med Povel, Dexter och Leah så dyker plötsligt Pernilla upp med Gimli och sockersöt bebis på magen. Kul! Vi pratade en stund och sa hej då med orden att vi skulle höras av inom kort. Efter att vi flyttade i somras bor vi dessutom nästan grannar.
Så i förrgår...jag är först på plats där Kajsa har sagt att vi ska mötas. Jag vet att det är ett par människor jag har träffat en gång tidigare som kommer och utöver dem är det också lite nytt folk. Så rullar det in en bil och jag ser några vinka där inne och jag vinkar tillbaka utan att riktigt se vem jag vinkar till då solen reflekteras i rutan och jag trasslar med koppel. Bilen stannar och vilka är det om inte Gimli med sin familj!! Är inte världen bra liten ibland! Jag blev väldigt paff vill jag lova. Pernilla sa precis det jag tänkte på. Att det måste vara någon mening med att vi stöter på varandra hela tiden. Vi får väl se vad ödet har åt oss i framtiden:)

Till söket då. Egentligen borde jag inte skriva om det för risken finns att jag kommer låta odräglig:P Men det struntar vi i nu för mina hundar förtjänar faktiskt att skrytas över idag!
Leah har i princip inte tränat sök sen vi provade på grenen förra augusti på Fårö (bortsett från när vi körde ett pass i våras) så vi mjukstartade henne utan krav och vidare svårigheter. Hon fick se när figgarna gick ut och gömde sig och sen körde vi poppar. Hon är ju en liten fjompa, så försynt och försiktig till skillnad från buffeln vi har under samma tak hemma. Därför hade jag med mig massa korv och bad figgarna att vara uppmuntrande och gosiga när hon kom ut. Mjuk belöning med andra ord. Oj vad roligt det var att sticka ut i skogen tyckte Leah. Och hon växte för varje skick. Första gången hon kom ut till figgen var hon precis som jag misstänkt väldigt försiktig men efter positivt och bra figgearbete spottade hon upp sig. Då tyckte hon bara att det var skitkul att kasta sig i famnen på tjejerna i skogen för godis och kel. Marie (Ozzy) som hade kommit bara för att umgås och figga (utan hund) fick sig en dos med extra mycket kärlek. Hoppas inte bulan blev allt för stor när den mötte stubben hälsar Leah:)

Dexter som inte heller har tränat sök på väldigt lång tid var så taggad så han inte riktigt visste var han skulle göra av sig själv. Det kurrades, peps och frustades när jag satte på tjänstetecknet och han visste precis vad som väntade.
Han arbetade KANON på varje skick. Inte ett enda kommunsök och han behöll koncentrationen och fokus under alla skicken. Han arbetade rakt och fint och valde "de svåra" vägarna istället för att fuska och springa runt exempelvis ett hyffsat brant berg. Men oj vad trött han blev!
Jag har faktiskt inget att anmärka på efter detta sökpass. Båda hundarna imponerade med att ha huvudena med sig trots laddningen efter uppehåll och de höll en hög nivå i prestation tycker jag.
Sådärja, det var dagens skryt;)

Det var otroligt spännande att se hur de andra raserna i gänget jobbade. Det skiljer ju en del trots allt och det var kul att se hur de alla tog sig an uppgiften de fick. Hoppas att det blir fler sökträningar med de här trevliga människorna och hundarna. Tack för en trevlig dag i skogen!











Leah







Dexter











Nellie









Gimli







Izor










Zorro

Välkommen Ludde!!!

En ny familjemedlem har flyttat in på gården i Sorunda.
Har ni sett en så gullig ullboll förut? Nog för att boxervalpar är det sötaste som finns men jag tror banne mig att det blir dött lopp i det här fallet.

Jag och bengbulorna måste ge oss till tåls ända till slutet av nästa vecka innan vi har tid att åka och hälsa på. Vi längtar!

Ölo har fått en ny blogg!!!

Den når ni antingen via menyn på Ölos hemsida eller här

Check it out!

Underbara och uppskattade vänner

Sommarens bloggtorka har svårt att släppa taget. Hat fortfarande massor av bilder från lägret att lägga upp och så händer det samtidigt massa nytt jag borde skriva om. Det är väl bara att börja i den ena änden så kommer vi nog till den andra så småningom.
I måndags när vi åkte av färjan styrde vi direkt bilen till Sorunda där vi skulle hämta upp älskade Leah. Hann med en snabb fika och speed-återgivning av Fårös äventyr med kära mamma innan vi drog vidare hemåt. Vi hade ju bestämt date med Helena/Tisla och Joanna/Povel. Inte varje dag man får sånt finbesök så då får man faktiskt köra så att det ryker om däcken:)
Vi tog en promenad med våra fyra vovvar och det var mycket trevligt att träffa Helena igen efter så lång tid. (Självklart trevligt att träffa Joanna också men henne har jag turen att få träffa nästan jämt). Vi hoppas på att få se Helena och "kräken" här uppe i Stockholm lite mer permanent inom en snar framtid. Team StockholmsBoxer välkomnar er med öppna armar!

I torsdags kväll åkte vi till Tyresö och hälsade på vår favoritfamilj Simonetti. Ruf och Leah hade inte träffats på huuuur lång tid som helst, om jag inte minns helt fel var det snö på backen sist så det var verkligen på tiden. Lyckan var givetvis total när de återförenades. De är oerhört lika till både utseendet och sättet så det är så kul att se dem tillsammans. En liten och en stor variant. För Ruf har blivit STOR. Hans nackomfång var imponerande!!!
Dexter var såklart också själaglad över att få hänga med sin idol och kröp och gjorde sig till för att vinna Rufs odelade uppmärksamhet och kärlek. Sen var det fullt ös på gräsmattan med alla tre troll och det är så härligt att se dem fungera så bra tillsammans allihopa. Malin hade "städat" tomten från leksaker för att eliminera onödiga konkurens-gruff men eftersom Leah är Leah lyckas hon alltid hitta något roligt att leka med eller gott att tugga på. Men det var inga problem! Då leker vi med det alla tre, tyckte vovvarna och lekte tafatt. Dexter i täten med en pipleksak i truten och Ruf och Leah efter. De fintade och jagade och hade riktigt kul.
När vi kom in hittade Leah och Dexter ett varsitt tuggben som de högg in på. Man kan ju tro att snorungarna svälter hemma eller medvetet vill framställa mig i dålig dager. Jag köper alltid olika tuggisar till dem som de gång på gång ratar. De ligger där och samlar damm och så trampar jag på dem och gör illa foten när jag kliver upp ur sängen nyvaken och då åker de ner i en låda som numera är överfull av bortglömda och övergivna ben.
Men så fort vi kommer till Ruf ska det tuggas tills ögonen rullar. Leah kämpade så med sitt ben att hon blev andfådd och helt flåsig (efter ca en timmes frenetiskt tuggande) och Dexter tittade på mig mellan slafset och såg ut att tänka varför får viiii inte ocksåååå såna här godsaker hemma??? Jojo...nu duger det...:P
Ruf satt i sin "tron" fotöljen och tittade storögt på när syrran och kussen gick in i trans och inte gick att leka med längre. Lite tråkigt tyckte han nog allt men han var snäll och lät dem låna hans tuggisar utan sura miner.
Jag själv hade också mycket trevligt. Hos Malin och Robban känner man sig ALLTID välkommen och hemma. Man får nästan påminna sig om att man faktiskt inte bor där utan måste åka hem till sitt eget när det börjar närma sig läggdags. Undrar om jag inte ska fullfölja mina planer på att flytta in i källaren hos dem ändå??;)

Imorgon kör vi igång med söket igen efter sommarens uppehåll. Vi är SÅ taggade!!!


Världens vackraste!

Arbetande hundar

Det var fem händelserika dagar på Gotland och jag hann inte med uppdateringen av bloggen som jag hade velat. Vi hade det i alla fall vansinnigt roligt i vanlig ordning och jag njöt av varje minut trots att både Dexter och jag stundtals var så trötta att det var svårt att hålla ögonen öppna. Det är vad för mycket frisk luft gör med dig. Är man hund kan man dock slå igen korpgluggarna närhelst det ges tillfälle och det gjorde min unga herre Dex varje "ledig" stund. Ibland trodde jag inte att jag skulle få liv i honom. När man öppnar bildörren och han knappt lyfter på ögonlocken...ja, då vet man att man har stimulerat sin hund mer än väl.


Deeeex! Dags att jobba.

Obs! Ölen har INGENTING med hundens tillstånd att göra;)

Borsett från Susanne, Karin och Yvonne som vi känner sen tidigare år på Fårö fick vi några nya mycket trevliga bekantskaper. Dels Marie och Tommy med sin snygga boxerhane Simson som bara var ett par månader yngre än Dexter. En livlig och glad kille som visade sig gilla aktiviteten spår väldigt mycket. Undra sa flundra om jag inte ska utmana dig Marie på en apellstart inom kort;)
Ja nu ska jag inte sitta här och ljuga allt för mycket för Peter träffade jag faktiskt förra året också men då pratade vi inte så mycket i och med att vi var så många fler då och det blev större spridning på ekipagen i skogarna. I vilket fall som helst var det väldigt kul att lära känna Peter och få ta del av alla hans fantastiska historier.
Tack allihopa för ett gäng mycket trevliga och givande dagar på vackra Fårö. Jag hoppas att vi ses nästa år igen!

Jag kommer pyttsa ut bilder från de olika träningarna vart efter och kanske skriva en rad eller två. Mestadels låter jag nog bilderna tala för sig själva...


Yvonne i spårskogen


Här förbereder hon Mojo


Lugnt och metodiskt arbete


upphittad apport som låg gömd under mossan


Min, bara min!


Marie och Simsons tur


Dags för påsläpp


Hej jag heter Simson och jag är liiite ivrig:)


En glad matte som troligtvis precis just i detta ögonblick insjuknade i spår-influensan;)


Peter fixar med sina nyinköpta snitslar


Maffiga Ragge som är Peters hund skulle såklart också få arbeta


Här går starten


Han tuffade på som tåget i sitt spår


Glad herre efter avslutat arbete


Dexter letar apporter


Hund i arbete


Efter arbete kommer belöning

Andra dagen på Fårö

Idag var vi uppe med tuppen, närmare bestämt klockan 7. Jag hade stämt träff med Karin och Susanne klockan 8 på parkeringen för att åka ut i skogen och spåra med hundarna. Med några mackor i väskan och varm choklad i termosen (som för övrigt genererade några avundsjuka kommentarer - jag säger ju att det är godare än kaffe) kom vi iväg i tid.
Jag såg fram emot att spåra då det var länge sen sist. Vi kom av oss med spårningen i våras då vi körde fast och jag inte visste hur jag skulle komma vidare. Dexter är väldigt ivrig och kan slå ganska mycket samtidigt som allt går i en väldig fart. Jag har inte vetat hur jag ska få bukt med detta, om jag ska stanna och vänta ut honom eller om jag ska låta honom fara runt fast jag vet att han är utanför spårkärnan. Jag har haft svårt att se när han faktiskt jobbat eller om han bara ballat ur och börjat spåra efter annat. Men efter dagens spårning kan jag bara konstatera att har man bara bra människor runt omkring sig som ger RÄTT och POSITIVT stöd går allt att lösa. Jag behövde bara få några små enkla tips i spåret när det kommer till att läsa min hund och resten gick som en dans. Nu kunde jag ge honom rätt stöd och mitt självförtroende som var rätt kört i botten kom tillbaka. Dexter arbetade sig igenom sitt spår med bravur och jag förstod hans signaler mycket bättre nu när jag hade Susanne med mig som också var den som la hans spår. Tack för bra coaching!!!

Eftermiddagen tillbringade vi på lydnadsplanen där vi blev klickade av Yvonne Hollingworth i fria följet. Nyttigt och kanonbra med ett par extra ögon. Dagens lärdom är att vi behöver träna mer på positionering stillastående och öka bakdelskontrollen så att han inte svänger ut med rumpan när vi rör oss framåt. Vi gjorde även en klockren inkallning med bra fart och snygg ingång. Sen satt vi och pratade väldigt mycket så det blev en hel del passivitetsträning för alla fyra stora grabbar som var med på planen denna gång. Dexter brydde sig inte nämnvärt om sällskapet utan somnade nästan direkt när han inte var i arbete. Är det något jag är glad över att ha lyckats med i Dexters uppfostran så är det hans förmåga att koppla av när ingenting händer. Men samtidigt är han på hundra igen om jag pockar på hans uppmärksamhet och vill jobba. En bra av och på-knapp helt enkelt.

Nu var klockan 17:00 och jag insåg att vi faktiskt mer eller mindre hade varit igång med träning på ett eller annat sätt i 10 timmar. Vad passar väl bättre då än att springa ner till stranden och kasta sig i vågorna. Beväpnade med en tennisboll och provisoriska badkläder i form av shorts och linne gick vi således ner till vattnet och lekte först en bra stund i sanden med bollen. Det är så otroligt tacksamt att vara med Dexter. Han är så glad och hela hans väsen fullkomligen strålar av lycka när man leker med honom. Hur kan man inte vara världens lyckligaste människa själv då?
Vi fortsatte leken ut i vattnet och Dexter som i vanliga fall är försiktig i plurret kastade sig ut i vågorna efter bollen. Jag tänkte att jag skulle utveckla leken lite och uppmanade honom att hoppa över vågorna tillsammans med mig. Han kan ju inräkning eeeett....tvåååå....TRE!!! och så kan han "hopp" så jag la helt enkelt ihop dessa kommandon samtidigt som jag själv hoppade över vågorna för glatta livet. Och vet ni? Dexter hoppade också! Som han hoppade. Han hoppade högt och glädjefullt, fick tokryck och sprang ännu längre ut och hoppade ännu mer bredvid mig hela tiden. Sen tittade han på mig med sina vakna och glada ögon som verkade säga "fy fan vad kul vi har matte". Jag skrattade så det bubblade i magen medan vi sprang fram och tillbaka i vattenbrynet, tjoade och tjimmade och hoppade lite till över vågorna. Vilken lycka! Det här är ett minne som tyvärr inte finns med på bild men som för alltid kommer finnas sparat i mitt hjärta. Och när tillvaron känns mörk och trist kommer jag plocka fram detta ögonblick och känna värme i själen.
Min underbara älskade Dexter som skänker mig så mycket glädje!


Påsläpp


Ge mig!


Stark kille


Kramkamp


Knasunge


Standard efter genomfört arbete


Herre på täppan


Tilda visar att hon kan dansa


Dexter vill gärna vara med


Men attans vad trist det fick han inte


Naalas tur


Drickpaus


Susanne


Tilda i spåret


Tilda med slutapporten


Aslan i arbete


Karin peppar inför slutapporten


Bra jobbat!