Matte berättar

Jag har börjat föra någon slags dagbok över hundarnas träning och tillstånd. Kan vara bra att kunna titta tillbaka och se hur de utvecklas och mår rent allmänt. Vad vi har gjort bra, vad vi har gjort mindre bra, vad vi jag lära? Osv. Önskar att jag hade gjort detta när Leah var yngre så man kunde gå tillbaka och jämföra hennes och Dexters utveckling (man glömmer så fort) men bättre sent än aldrig, eller hur? Nu kan jag ju åtminstone göra denna jämförelse om ca ett år om jag skulle känna för det. Och kanske kommer jag publicera ett och annat sådant inlägg här då och då. Börjar i alla fall med ett så får vi se hur det blir i framtiden. (varning för icke-redigerad text som egentligen bara är ämnad för mig själv)

"Leah:

Näst sista gången på fortsättningskurs 2 för Leah. Hon var otroligt duktig idag och vi fick beröm av Johan för vår kontakt. Vi tränade på att lämna hundarna sittandes på varsin bänk på vänta och gick därefter runt husknuten tills Johan ropade på oss 2-3 minuter senare. Leah satt kvar på sin plats trots regn och rusk. Vi delade även gruppen i två där den ena gruppen fick träna på fria släpp med inkallning under lek och den andra skulle gå runt den ”fria gruppen” i ett fyrkantsspår. De två olika grupperna fick inte ta kontakt med med varandra. Jag belönade Leah med ”fight” när det var vår tur att promenera runt och det taggade henne otroligt mycket. Hon släppte inte min blick och brydde sig inte ett dugg om de andra hundarna. Även godis som jag släppte direkt ur min mun till henne uppskattades mycket. Det känns som om hon tycker att det är roligare att få godis på det sättet. När jag gav henne direkt ur handen var hon loj och det var mer som om jag mutade henne och tryckte in det i munnen. När hon fick fånga godisarna fick jag upp blicken på henne och en helt annan förväntan från henne.
Även möte med andra hundar, när de två grupperna möttes som en kratta, gick bra. Hon fortsatte framåt utan att stanna upp. Andra mötet fick hundarna vänta medan förarna hälsade på varandra. Det klarade hon också galant.

Efter kursen fick Leah och Ruf leka och vi gick längs vattnet på en promenad. När det kom joggare kallade jag in henne och hon kom på en gång. Även ”stanna” och ”in till kanten satt som en smäck. Hon sökte sig trots buset med brorsan till mig vid flera tillfällen som för att checka av att allt var ok innan hon stack iväg igen. Jag kände verkligen att jag kunde lita på henne. Hon har mognat så den senaste tiden och allt nötande verkar äntligen ha gett resultat.

Hon har fortfarande en bebis som hon för all del försökte ta med på kursen idag men hon börjar släppa den mer och mer nu även när vi är hemma. Lämnar den i annat rum osv. När vi går ut är hon supertaggad och av mamma Leah syns inte ett spår. Skönt!


Dexter:

Kämpar på med sin rastlöshet. Lite mer än två veckor kvar till operationen och han får bara gå på koppelpromenader. Något som är oerhört frustrerande för oss alla. Han har så mycket energi och det gör ont i hjärtat att behöva dämpa honom så. Det blir olika klicker-övningar och tankenötter samt att vi just nu tränar mycket på att han ska kunna gå fint i koppel. Han har börjat dra nu när han inte får vara lös längre och ser han ett träd eller dyl sätter han ner huvudet och släpar dit en. Försöker att behålla tålamodet och inte bli arg då jag vet att det enbart har negativ effekt. Istället är jag överdrivet glad och berömmande för varje spontankontakt jag får och när han börjar dra stannar jag och lockar på honom. När han kommer tillbaka får han belöning och så börjar det om igen. Idag var det nästintill orkan ute och båda hundarna blev enormt upptrissade av detta men efter bara några minuter med denna metod gick han jättefint bredvid mig. Benen trummade på utav bara den, bråttom bråttom, men han höll ändå takten med mig. Rann han iväg behövde jag bara gnissla lite med läpparna så slöt han upp med mig igen. Duktig kille!

Han är otroligt modig den här grabben. Ser eller hör han något annorlunda så tvekar han inte en sekund på att undersöka saken. Här är det inget hoppa undan först och undersöka sen utan han är framme vid ”det konstiga” innan man ens hinner blinka. Totalt orädd med andra ord. Det är som om att han blir vild av förväntan istället för rädd vilket ju är väldigt kul. Idag gick vi förbi ett par vindspel i ett träd som han rusade fram för att titta närmare på. När vi passerade på tillbakavägen trodde jag att det skulle undersökas lite mer men han tittade inte ens dit. Avklarat helt enkelt!

På kvällen fick han ensam följa med upp till Martin och Pernilla och hälsa på Alvin och nyfödda Bobbo. Till en början var han lite speedad och ”på” Bobbo men efter några misslyckade försök att ta sig upp till honom i soffan och när han hade fått söka av lägenheten la han sig ner vid våra fötter och sov. Perfekt!

Han har kliat sig på tassarna ett tag nu, frenetiskt. I förrgår tvättade jag dem med fungoral och peppar peppar så verkar det ha blivit lite bättre. Svamp? protestbeteende mot den drastiskt minskade motionen? Eller är han allergisk mot något? Vi får se hur det utvecklar sig nu de närmaste veckorna. Han äter ju penicillin mot utslagen på bogen, kan de ha något med varandra att göra? Är det därför det har slutat klia? (utslagen på bogen kliar inte). Vill inte börja experimentera med maten ännu. Om det kommer tillbaka efter penicillinkuren får vi genomföra en allergiutredning hos veterinären och testa att ta bort olika saker ur kosten. Dumt att testa allt på en gång då det är svårt att veta vad det var som orsakade kliandet sen. "

Det var allt för den här gången
/Jessica