Jag kan simma!!!

Jag har ju alltid gillat att bada, med bada menar jag då att jag brukar plaska omkring så långt ut att jag bottnar. Men när tvåbeningarna har kastat ut pinnar längre än så har jag satt ner foten, vänligt men bestämt. Någon gång har jag av misstag råkat hamnat lite längre ut men då har jag genast tagit mig in till tryggheten igen. Simma har nämligen inte varit riktigt min grej.
Men så idag, nu alldeles nyss för att vara exakt så var vi ute på en promenad här hemma i stan (vi är hemma från landet på blixtvisit) och så gick vi till en strandkant där vi brukar få svalka oss och leka. Husse och matte stod och kastade pinnar åt oss ut i vattnet och en av pinnarna råkade hamna lite för långt ut. Just när de gjorde sig redo för att leta upp en ny pinne (eftersom de pinnarna som kommer för långt vanligtvis brukar anses som förbrukade) så bestämde jag mig för att göra ett försök ändå. Och döm av allas vår förvåning när jag helt plötsligt simmade runt som en säl där ute i vattnet. Det blev jubel och applåder från strandkanten och jag insåg att det här var ju riktigt jäkla kul. Efter det fanns det inget stopp på mig. Var inte tvåbeningarna tillräckligt snabba med att kasta ut en pinne tog jag saken i egna händer och hämtade in allt jag såg där ute i vattnet, kottar, små pinnar och vasstrån mm. Jag kastade mig i och simmade varv efter varv. Dexter stod vid strandkanten och samlade in allt jag kom med prydligt och fint. Det var helt fantastiskt att upptäcka min nya färmåga och mitt självförtroende sköt i höjden!

Vi hade tyvärr ingen kamera med oss ut idag men nästa gång har matte lovat att ha den redo.