.: Nä far och flyg

Matte stressar så mycket att hon inte ens har tid med oss nu i början av veckan. Hon har en deadline på ett jobb på torsdag vilket innebär att hon måste ränna runt i olika möbel- och inredningsaffärer och rodda i ordning i en lägenhet som inte ens är vår, heeeela dagarna fram tills dess. Så vart tar vi vägen då? Jo matte körde ut oss till mormor igår där vi har det så himla bra som vanligt. En av de bra sakerna med att vara där ute är att vi får vara ute själva även fast tvåbeningarna är inomhus. Huset är beläget så fiffigt uti skogen förstår ni och vi håller oss också i dess omedelbara närhet. Som i morse till exempel när jag vaknade klockan 7 och matte inte alls var särskilt vaken. Hon var dock ändå så pass vaken att hon kunde gå upp och öppna altandörren åt mig och Dexter så att vi kunde gå ut och morgonpinka. När vi hade gjort det gick Dexter in igen och sov vidare på mattes mage men jag stannade kvar ute och mös i morgonsolen alldeles för mig själv i ytterligare 2 timmar. Snacka om kvalitetstid:) När matte till slut gick upp tyckte hon att jag hade varit tyst så länge så hon sprang ut och ropade på mig i tron om att jag hade stuckit. Vad tror hon om mig? Jag låg ju bara under altanen och gonade mig och var vid hennes sida innan hon knappt hade hunnit avsluta inkallningen.

Jag vet inte om jag har berättat att jag hyser en otrolig fascination för fåglar. Jag älskar att jaga dem fast tvåbeningarna blir tokiga då. Oftast gör jag som de säger med ibland brukar jag låtsas att vaxpropparna i öronen är tillbaka och att jag inte hör när de ropar hihi. För att ha det intresset kan man säga att jag vann på lotto idag när jag såg en kråka sittandes på marken intet ont anandes. Jag rusade dit i tron om att den skulle flyga sin kos som de brukar göra men den satt kvar!!! Jag blev så paff så jag började skälla ut den. I säkert en kvart stod jag där tätt intill örat på den stackars (numera döva) fågeln och skällde. Flyg då så att jag kan jaga dig gapade jag åt den. Eller åtminstone rör en fjäder så att jag kan buffa på dig! Men inte en reaktion fick jag. Den bara satt där som om den vore en staty. Matte som var inomhus trodde att det var en hund på andra sidan sjön som skällde för jag skäller typ aldrig. Det händer så sällan att hon inte ens kände igen mitt skall. Så hon fortsatte i godan ro att böka runt inomhus med frukosten och tänkte väl inte så mycket mer på det. Ända tills Dexter skvallrade. Han började att springa in och ut ur huset med lite orolig blick och sen fram till matte och verkligen talade om för henne att nu fick hon faktiskt komma! Det var något på gång där ute på tomten! Oj, tänkte hon har den skällande hunden kommit hit kanske? Så hon följde med Dexter ut som troget gick vid hennes sida bara för att se mig stå och dumskälla i en kråkas öra. Hon blev ungefär lika paff som jag blev när jag upptäckte att den här fågeln inte kunde flyga. Det var bara så fel (fast i hennes fall låg förvåningen i att det var jag som skällde). Hon sa åt mig att komma till henne och sen satte hon oss på vänt medan hon gick och tittade närmare på fågeln. Jag var så stolt över att jag hittat en ny ras i fågelvärlden, en icke flygande kråka minsann!:) När hon tittat en stund på fågeln sa hon åt mig att det var bra nu och sen fick vi gå in och äta frulle. Dexter var bra nöjd med det men jag försökte smyga iväg flera gånger till kråkan, jag lyckades bara en gång men då hann jag inte mer än fram förrän matte var där och kallade in mig igen. Hon ville att jag skulle låta den vara ifred och så fick det alltså bli till slut. Men spännande var det! Nästa gång jag träffar mamma Enya ska jag berätta vad jag varit med om. Jag råkar veta att hon också är ett stort fan av pippifåglar.