.: Kalas

Nu förstår jag varför man säger kalaskul åt saker som är extra roliga. För det var verkligen extra roligt att vara på just ett kalas. Tidigare på dagen var ju jag och Ruf på klickerkurs med våra mattar och det var inte alls särskilt kul kan jag meddela. Jag väntar ju på att mina valpar i magen ska födas (matte påstår att det bara är på låtsas men hon ska nog få se) och därför kände jag mig ganska trött och ointresserad av att jobba tillsammans med henne den sista av de två kursdagarna. Varje gång hon försökte få liv i mig satte jag ner nosen i backen och letade harpluttar istället. Jag brydde mig inte nämnvärt om godis trots att matte hade med sig nästan ett halvt kilo tärnad kassler och när hon berömde mig med rösten höll jag på att somna av tristess. Det enda som fick lite fart på mig var kamplek men det tröttnade jag också lika fort på och återgick till harpluttarna. Då blev jag satt på time out medan matte hjälpte till att träna med andra hundar. Tanken var att jag skulle bli taggad och vilja vara med och träna igen men jag trivdes så bra där i gräset som var alldeles solvarmt. Lugnt och skönt. Jag och mina bebisar i magen.
Matte som var taggad till tusen på att få komma igång och prova allt hon hade lärt sig på kursen fick nöja sig med att bara titta på de andra hundarna. Och så svor hon nog lite inombords över att jag är så sjuhelsikes bra passivitetstränad. Det där med time out...pah!

Desto roligare tyckte jag att det var när vi styrde kosan hemåt - till vårt 1-årskalas. Kalaset hölls hemma hos Simonettisarna och så fort vi kom fram blev jag pigg och alert igen och röjde runt på tomten med brorsan. Efter ett litet tag kom husse med lillfjant så hela familjen var återigen samlad. Vi skuttade runt en microstund till på tomten innan vi gick in och dregglade lite över tårtan som stod uppe på bordet. Den såg så smarrig ut men vi fick ge oss till tåls en stund sa tvåbeningarna. De skulle fika först och det var inte dags för oss att äta än på ett tag. Ok ok, tur att vi kan underhålla oss så lätt så att tiden bara flyger iväg då. Innan vi visste ordet av det var det dags för den där tårtan och jag och Dexter åt upp våra portioner i ett nafs medan Ruf tittade förundrat på oss. Han ville inte ha sin bit utan väntade enligt uppgifter tills vi hade åkt hem. Gott var det iaf och för att stilla Eccos nyfikenhet angående salladen kan jag tala om att även den slank ner i ett nafs. Pröva får du se;)

Presenter fick jag också. En massa gott tugg och en rolig boll med ett snöre av Ruf och av matte och husse fick jag en ryggsäck till mig själv. Nu har de allt gått och blivit slöa de där två. Jag undrar jag vem presenten var mest till...dom eller mig;) Hur som helst kände jag mig ganska stolt och betydelsefull när jag provbar den häromdagen. Som om jag var ute på ett viktigt uppdrag. Så det var en rätt hyfsad present ändå.

Ja det var inte alls dumt att fylla år. Hoppas nästa födelsedag kommer snart!