.: Ingen myra i min rumpa tack

Mitt under vårsolens sken kände jag att allt inte stod rätt till. Det var liksom som om något kittlade mig i rumpan och det var långt ifrån en angenäm upplevelse. Jag drog slutsatsen att det var en myra och tänkte i mitt stilla (nåja) sinne att det bästa måste väl ändå vara om jag sprang ifrån den. Så jag satte av i full kareta över ängen som om jag vore deltagare i ett hundrameterslopp. Efter några vilda ryck stannade jag upp för att känna efter...nä, myran bet mig fortfarande i rumpan. Den hade klamrat sig fast med livet som instats och tänkte minsann inte ge upp så lätt. Här krävdes hårdare tag! Jag körde tornadon. Det är ett litet trick jag har när jag vill skaka av mig lillplutten Dexter och i det här fallet myror i rumpan. Ny rivstart och iväg i full galopp igen. Den här gången kastade jag mig fram och tillbaka i sick-sack och la även in ett par piruetter här och var. Jag avslutade med dödsstöten- jag slängde ner rumpan i backen och gled fram i nån meter eller två. Sådär ja. Problem solved!