Utelåsta

Tidigare idag var vi ute en ganska lång stund i parken jag, Dexter och matte. Dexter fick leta efter godisar som låg utspridda på gräsmattan och jag fick mina godisar gömda på en nedfallen trädstam där det finns många gömmor. Vi gick på en liten koppelpromenad också och Dexter är riktigt duktig. Han lyssnar på mattes röst när hon byter riktining och håller tempot som om han vore ett proffs på koppelpromenader som jag själv. Men å andra sidan har han ju mig att snegla på, the master;)

Iaf när vi kom tillbaka till porten så hade proppen gått till portlåset så det gick inte att öppna dörren med koden som man brukar göra och självklart hade matte just idag glömt både nycklar och mobil hemma så det var väl rätt kört kan man säga. Först satte sig matte bara ner på trappsteget som om hon var tvungen att sortera tankarna medan jag stod som en filbunke bredvid henne. Dexter däremot började gnälla och gny för han ska ni veta, är en kille som gillar att komma hem (ja hela vägen hem alltså, inte bara till porten). Efter någon minuts betänketid gick vi till vår lilla lokala butik som ligger på hörnet och där var matte tvungen att binda upp oss hundar så att hon kunde gå in och låna telefonen. Jag kan ju det där jättebra, till och med lös, men Dexter däremot har ju inte blivit tränad på det viset ännu. Men det var verkligen ett nödläge så hon satte oss bredvid varandra fastbundna i en stolpe och gick in och lånade telefonen för att försöka få tag på eventuella räddare i nöden. Vi hade hela tiden full koll på varandra eftersom det bara var en glasdörr oss emellan men det var likadant här som med koppelpromenaden. Det var som om Dexter aldrig hade gjort annat än att sitta och vänta lugnt och stilla på matte, inte ett pip gav han ifrån sig. Någon minut senare kom matte ut igen med jättemycket beröm till oss båda men med dåliga nyheter. Det hade inte gått något bra med hjälteinsatserna utan vi fick helt enkelt vänta på att någon granne skulle dyka upp. Men nu ska man ju försöka vända allt till något positivt så matte såg det här som ett ypperligt tillfälle att träna lite kontaktövningar med oss och sen passivitet. Dexter var så trög med att fatta att matte hade godisarna i munnen så jag knep dem innan någon hann blinka ens. Efter fem snabba vinster på rad tyckte matte att jag åtmistone kunde ge Dexter en chans så hon spred ut lite snarr bland kullerstenarna till mig och tränade vidare med honom själv. Efter lite trix och fix såg jag i ögonvrån att poletten slutligen trillade ner hos honom också. Det finns hopp alltså.

Vi satt väl där i solen i kanske 45 minuter tills en av våra kära grannar hade den goda smaken att dyka upp och släppa in oss. Det är väl då tur att vissa tvåbeningar bär sina nycklar med sig! När vi kom in fick vi lunch och efter det tog vi en välförtjänt tupplur. I framtiden får nog jag se till att vara ansvarig för nycklarna.


En av våra charmerande sovstilar