Slut på kursen

Idag var det sista gången på fortsättningskurs 1. Matte var sjukling så jag och husse åkte själva dit. Kul att få lite ensamtid med min kära husse, jag har nämligen blivit extra förtjust i honom den senaste tiden. Matte är sotis såklart men det kan inte hjälpas. Nu har jag gett henne så mycket kärlek att det sprutar ur öronen på henne. Nu är det husses tur att kärleksbombas!
På kursen var jag lös i stort sett hela tiden precis som gångerna innan och jag skötte mig exemplariskt. Jag satt kvar fint på vänta fast några av de andra hundarna fick springa lösa och leka en bit bort. Jag ställde mig bara upp några gånger men det är ju helt ok när man är på vänta. Sitt, ligg eller stå är valfritt så länge man stannar kvar på platsen. Vi fick även ställa oss i en ring varpå alla på Johans order började gå fram och tillbaka i ringen huller om buller. Meningen var att vi skulle hålla full koll på våra hussar och mattar och det gick jättebra för alla tills två stycken bestämde sig för att leka istället. De sprang iväg i full fart och resten av oss tappade såklart fokus en stund men jag stod trots den öerhörda retningen kvar hos husse! Gissa om han var glad. Kändes som en bra avslutning på kursen och nu blickar vi framåt mot nya mål. Vi har anmält oss till en tävlingslydnadskurs senare i vår och det ser matte fram emot så mycket att det har smittat av sig på mig också.

När vi kom hem fick vi med oss matte ut på en lekrunda. Vi hade med oss en störtkul boll och det var ju helt fantastiskt roligt eftersom jag sällan får leka med bollar. Vi gick tillsammans och så rätt vad det var så slängde någon av tvåbeningarna ut bollen framför mig och jag dök ju givetvis direkt efter. Men då hörde jag "Leah nej!" och det finns ju egentligen bara en sak det kan betyda. Låt bli bollen liksom. Ååhh vad trist tänkte jag men stannade ändå upp i min framfart eftersom jag har lärt mig att det oftast resulterar i något bra. När jag stannat fick jag beröm och sen sas det varsågod och jag sprang mot bollen på nytt bara för att höra "Leah nej" igen!!! Fasen vad taskigt att luras på det viset! Jahapp, bara att stanna igen då. Men sen gav de upp med sitt lurandes för nästa gång de sa varsågod så fick jag springa ända fram och ta bollen. Och då var det vekligen värt allt nejande på vägen. Johan har lärt mina tvåbeningar att ett varsågod måste kunna tas tillbaka, att det inte är för evigt. Om matte exempelvis säger varsågod till mig att springa ut på en äng och så plötsligt precis när jag har börjat springa så hoppar det ut en jätterolig hare eller något annat kul att jaga en bit bort, då måste matte kunna ta tillbaka sitt varsågod. Krångligt va? De har så mycket regler för sig men det är bäst att lära sig dem för då har vi så mycket roligare tillsammans i slutändan. Och framför allt så diggar jag att vara lös nästan jämt så varför riskera att bli av med den friheten?