.: När man minst anar

Det var nästan så jag börjat tro att Ruf hade gått och trillat av pinn. Jag har ju inte fått träffa honom på flera månader och det har inte varit kul kan jag meddela. Men så igår åkte vi iväg med bilen och stannade utanför ett hus som jag mycket väl kände igen fast det var kolsvart ute, jag har väl en nos också för böveln! Döm av min förvåning när matte och husse smäller igen bildörren och går iväg utan mig! Jag kände mig både förolämpad och ledsen, vad var nu detta? Jag kravlade mig fram till framsätet för att kunna hålla bättre uppsikt för nog måste de väl komma tillbaka och hämta mig, det måste ju vara ett misstag alltihopa. Vi kunde väl inte ha åkt till mitt favorithus nummer ett utan att jag ens fick gå ur bilen? Jag väntade och jag väntade och ska jag vara ärlig började jag faktiskt misströsta en aning men så plötsligt hörde jag röster närma sig bilen. Och ur de svarta skuggorna i kvällningen ser jag fyra tvåbeningar och en hund träda fram...och det var inte vilken hund som helst utan det var RUF!!! Matte kom och öppnade dörren till mig och jag satt först orörlig som en staty. Sen började nosen arbeta och skicka signaler till hjärnan att mina ögon faktiskt hade sett rätt. Det var Ruf och ingen annan. Total lycka!!!

Konstigt nog fick vi inte leka som vi brukar utan vi var tvugna att hälsa lugnt och fint på varandra med kopplena på. Jag hade lite svårt att hålla mig så husse fick tala lite allvar med mig tills jag förstod att det inte var ok att flyga runt som en ehh...boxer. När jag fattat galoppen gick vi på en liten promenad tillsammans och då kändes det som att det inte gjorde så mycket att vi inte kunde busa runt för det var bara så härligt att få vara tillsammans igen.