En trött boxer rapporterar

Idag har jag fått utmärkelsen (som så många gånger förr av mina objektiva tvåbeningar) världens bästa hund! Den titeln får man varje gång man är så där extra super duperduktig vilket jag har varit idag. Det första hade väl inte så mycket med att jag var duktig att göra, snarare hade min oemotståndliga charm ett finger med i spelet. Vi träffade iaf på en tik vars matte verkade lite nervös och osäker. Hon sa att hennes hund var känd som områdets skräck och att hon inte brukade vilja leka med andra hundar men hon ville så gärna att hon skulle ha kompisar. Pah! Skulle den där vara något att vara rädd för tänkte jag. Jag såg ju direkt att hon inte alls var en sån best som matten verkade tro och matte verkade inte heller bli avskräckt. Vi fick hälsa på varandra utan koppel och för att lätta upp stämningen spelade jag pajasboxer som sig bör. Det fick tydligen Nikita som hon hette på fall för hon var inte ett dugg arg eller elak utan började busa med mig på en gång. Vi lekte tafatt och turades om att finta varandra med en pinne vi hittade på marken. När pinnen låg framför fötterna på Nikita hörde jag hennes matte säga att den där pinnen kommer hon aldrig släppa ifrån sig!! och vem är jag att inte anta en utmaning?:) Men det hände ingenting utan jag kunde bara gå fram och ta den utan att hon ens lyfte på ena ögonbrynet. Matten var nästan rörd till tårar över att se hur bra vi lekte ihop. Tycker synd om Nikita som verkar vara så missförstådd av omgivningen. Hon var ju en helskön tjej!

När vi hade sagt hej då gick vi vidare över bron in till stan och där fick jag gå helt lös. Matte och jag tränade stenhårt på att gå nära och att jag skulle stanna när matte stannade osv. När vi mötte någon som matte misstänkte skulle bli grinig över att jag var lös (typ gamla tanter som stelnade till i hela kroppen) så stannade vi bara en bra bit innan och så satte jag mig intill mattes sida så att den personen kunde passera utan att känna sig orolig. Då lös de upp med hela ansiktet och berömde mig för att jag var så duktig och fin! Himla bra knep.
Vi gick runt så där gata upp och gata ner tills jag såg en figur jag kände igen mycket väl en bit bort. Det var husse som kom och mötte oss. Här hände det en ganska rolig grej med facit i hand. Husse började springa mot oss för att han ville hälsa fort fortare fortast men matte som är träningsnarkoman ville träna på att jag inte skulle rusa fram innan jag hade fått ok från henne. Hon sa åt mig att stanna vilket jag klarade med nöd och näppe (hade ju typ världens största retning framför mig) och för att signalera till husse att han skulle ta det lugnt och stanna kvar där han var började hon signalera och vifta avvärjande med armarna i panik och utan ord för hon inte ville trigga mig mer. Husse missuppfattade henne totalt och trodde att hon ville att han också skulle börja tjoa, tjimma och vifta med armarna för att få mig att springa till honom i full rulle (från hans synvinkel såg det ut som att jag stod på spänn men osäker på om det var han eller inte så han ville övertyga mig) Resultatet blev att han fortfarande springande mot oss i full galopp började hoppa upp och ner samtidigt som han viftade yvigt med armarna. Som ni kan förstå blev det för mycket för mig och jag kastade mig iväg som skjuten ur en kanon i hans rikting. Matte blev skogstokig och gastade åt mig att stanna och Nej och hela faderullan samtidigt som hon skällde ut husse efter noter om att han förstörde träningen. Han fattade givetvis absolut ingenting och undrade nog lite över mattes mentala hälsa. Minst sagt några kaosartade sekunder. Jag lyckades iaf med stor ansträngning få hejd på mig och komma tillbaka till matte (heja mig!) och sen fick jag äntligen springa fram till husse för ett stort pusskalas. Både han och jag var lika förbryllade över vad sjutton matte egentligen sysslade med, hade hon blivit spritt språngade galen? Som tur är lugnade hon ner sig fort och insåg själv hur dumt det blev alltihop och kunde skratta åt det efteråt. Matte, bara för att förtydliga, varken jag eller husse kan läsa tankar. Hur mycket du än vill!

Efter den persen gick vi vidare och nu var jag så glad att flocken var samlad så jag hade inte ögon för något annat än min husse och matte. Det gjorde även dem glada så vi var ett glatt gäng som knallade runt på stan. Vi stannade utanför en pizzeria där jag blev satt på vänta utanför medan de gick in och åt (de jäklarna) Men eftersom jag har varit världens bästa hund idag så satt jag lugnt och tyst och väntade tills de var klara. Inte ett pip gav jag ifrån mig och jag reste mig inte ens upp när en människovalp sprang förbi min nos med bara några decimeters avstånd. Det kallar jag att göra skäl för min utmärkelse!
När de kom ut igen gick vi till närmaste busstation och tränade på att stå fint tills bussen kom. Det finns alltid så mycket spännande att titta efter på stan så matte brukar utnyttja situationen och viska "Leah titta" och peka med handen långt bort på något och då blir jag så nyfiken så jag lyfter svansen och spänner hela kroppen samtidigt som jag tittar lååångt bort. Då brukar hon bli nöjd. Hon vill att jag ska stå så fint nästa gång vi åker på utställning men det tror jag att jag skiter i:P

Bussresan var kul som vanligt, jag försökte hoppa på alla bussar som åkte förbi men det var visst bara en särskild som passade för herrskapet. Jag fick inte sitta på sätet den här gången men jag la mig under istället och det var minst lika mysigt.
När vi hoppade av bussen var vi helt plötsligt i parken där vi bor (vi bor inte i parken alltså men ni fattar) och där lekte vi som bara sjutton. Jag fick springa mellan matte och husse samtidigt som de ropade på mig och jag slog nog personligt rekord i snabba starter. Vi avslutade med att leka kull fast jag blev aldrig kullad då jag är så snabb moahahaha. Trötta i både huvudet och kroppen gick vi in och parkerade oss i soffan där jag enligt helt falska källor snarkade högt som en hel karl. Med titeln världens bästa hund...