Dagen blev bra som jag trodde

Igår var vi på en härlig långpromenad i vårvädret. Jag fick tokfnatt i ett hundra meter långt dike fyllt med vatten och jag sprang fram och tillbaka i det säkert fem gånger. Jag gjorde några riktigt snygga svandyk också, man måste ju träna inför badsäsongen. Det varvade jag med ordentliga lovar ut på ängen där jag bytte rikning i luften ca tre gånger i varje språng. Matte stod bara och gapskrattade åt mig, hon tyckte att jag såg ut som en galen marionettdocka. Vi gick vidare in i skogen där tre stycken rådjur korsade vår väg. De skuttade fram bland träden högst 10 meter framför oss och trots att jag gärna ville springa efter och se vad de hade för sig så lyssnade jag på matte som sa åt mig att låta bli. *guldstjärna*

När vi kom ut på en annan stor äng sa matte åt mig att ligga ner. Sen lämnade hon mig där och gick iväg en bit och ställde sig bara helt stilla. Jag låg där och funderade på vad i all sin dar hon kunde tänkas syssla med men hon brukar oftast ha någon vettig förklaring till allt hon tar sig för så jag låg kvar där jag låg och väntade tills hon kom tillbaka. När hon ställde sig bredvid mig igen så tittade jag på henne förväntansfullt medan hon berömde mig med rösten, fast jag reste mig aldrig upp. Det gjorde jag först när hon sa varsågod och då var det kamp och lek för hela slanten. Jag visste väl att det skulle löna sig i slutändan! Vi fortsatte med lite uppletande och godissök i alla möjliga träd vi hittade och så hittade vi en labyrint som vi gick in i. Jag trodde aldrig att vi skulle komma ut igen. Den såg så liten ut från utsidan men när vi väl var inne i den så tog det liksom aldrig slut. Vi sprang och gick om vartannat och efter en bra stund ropade matte glatt äntligen, nu är vi ute! Trodde hon ja...då var vi i mitten och var tvugna att vända och gå hela vägen tillbaka, suck! Fast vi hade rätt kul där inne ändå...vi tränade på nära och jag var jätteduktig om jag får säga det själv. När matte gick så gick jag bredvid henne och när hon sprang då sprang jag också. Självklart trillade det ner lite snarr då och då i min mungipa:P När vi till slut kom ut ur labyrinten var både jag och matte ganska trötta efter nästan två timmar ute med mycket spring och träning så tempot var något långsammare den sista biten hemåt. Det var jätteskönt att komma hem och bara däcka på soffan en stund innan husse kom hem. Då var det familjekramkalas i både soffan och på golvet, mysigt! När jag tröttnat gick jag och la mig och somande om medan matte och husse skojbråkade vidare. Det var ju kul för dem...ända tills matte hoppade fram som en kobra och bet husse i benet (inga vidare kommentarer om det beteendet). Bettet blev dock lite hårdare än vad hon hade räknat med så husse kastade sig ner i soffan samtidigt som han skrek högt och landade...på mig. Jag som låg och slumrade som bäst blev så jäkla rädd. Vad hade jag gjort för fel?? Snarkade jag för högt? Råkade jag sparka på dig lite i sömnen? Vad jag än gjorde ber jag om ursäkt, tänkte jag och överöste honom med fjäskpussar i minst 10 minuter. Föga visste ju jag att det inte var mitt fel att han skrek så och nu i efterhand kan jag ju bara säga: tack för den matte!!