Vad vi har gjort...

Veckan har hittills gått enligt planerna.
I måndags kom Joanna och Povel och vi gick en promenad tillsammans här runt i krokarna där vi bor. Det var strålande sol och gatorna fullkomligt kryllade av hundar och tvåbeningar. Både jag och Povel har förbättrat oss otroligt mycket när det gäller att gå fint inne i stan. Jag går ju här varje dag så från min sida var det väl ingen större bedrift men för Povel som bor på landet och inte får samma träning varje dag går det bara bättre och bättre!

På tisdagen åkte vi till klubben och var med på öppna träningen. Ruf var där också och vi låg med i platsliggningen. Både en med skott och en utan. Det var min tredje "formella" platsliggning och min allra första med skott!! När första skottet kom hoppade jag till lite (dock utan att resa mig upp) och sökte stöd hos matte som stod på bara en koppellängds avstånd från mig. Hon såg cool ut och tittade bort ut i fjärran så jag följde hennes exempel och tog det hela med ro jag också. De resterande tre skotten brydde jag mig inte alls om och jag låg kvar hela liggtiden. Hurra för mig ropar matte!
Vi provade även på lite budföring och det tyckte jag var väldigt kul. Jag älskar att få springa och fort ska det gå också. Har hört lite snack om att jag måste lämnas in på service och byta bromsklossarna för de funkar inte så bra. Eller jo....det tar bara några extra meter att vända kärran:)
Sen blev det lite linförighet och inkallningar med matte och allmän kontakt. Det var väldigt många ekipage med på träningen vilket ju var otroligt spännande men jag stod ut med morsan under våra övningar...pauserna ägnade jag helt och hållet åt att sukta efter de andra hundarna däremot.

Igår var det så dags för allmänlydnadskurs med Johan. Vi tränade på inkallningar med ett godisfat i mitten av springsträckan som det var meningen att vi skulle springa förbi. Jag försökte fuska och ta godisen men se det gick ju verkligen inte för sig. Hej och hå, där kom matte farande med sitt nej i högsta hugg och det var bara att fortsätta springa hela vägen fram till henne. För den uppoffringen fick jag ett varsågod och fick springa tillbaka till fatet för att ta godisen. Alla gick som vinnare ur den övningen!
Anledningen till att matte var så på hugget var för att Johan talade om för henne att hon skulle vara ännu mer bestämd i sina tillsägningar till mig. Inget "varnings-nej" och ett följande ap ap ap och sen ytterligare ett nej. Utan ett nej är ett nej och därmed basta! Fasen också, jag som har lärt mig att utnyttja mattes långa startsträcka och lyssnar först när det riktiga nejet kommer. Matte trodde att hon var bestämd men fick efter några klockrena påpekningar inse att hon visst inte alls var det. "Tänk om man alltid kunde ha någon som sitter på axeln och talar om när man gör uppenbara "fel" och håller på med sina invanda ticks som man knappt ens själv är medveten om" sa hon i telefonen på väg hem från kursen. Ja tänk va! Huuualigen!

Ikväll är det tävlingslydnadskurs på klubben igen! Då ska vi visa att vi har övat, övat, övat!

Eder Dexter