tisdag 15 juni 2010

Pedagogik

Ibland får man offra sig för konsten...eller konstsim kanske är en närmare beskrivning? Dexter har ju vägrat att simma. Hela förra sommaren stod han och pep och gnydde med vatten till magen om man kastade ut en leksak fast jag vet att han kan simma. Istället lät han Leah apportera och stod och lurpassade tills hon var inom räckhåll och nöp den då ur munnen på henne. Lite svårt för henne att finta också när hon kommer simmandes så hon kom liksom alltid upp ur vattnet snuvad på vinsten *stackars* med en rejäl kallsup istället. Likadant har det varit hittills denna sommaren men eftersom jag ju vill att han ska kunna simträna nu när det är badtemperatur så var jag tvungen att komma runt hans simnoja. Vet ju att han kan bara han vågar lita på sin förmåga. Förra veckan var jag världens elakaste matte och vinschade ut honom på djupt vatten med hjälp av en lina. Ja fy så hemsk är jag. Slutresultatet blev ju bra och han simmade till slut flera gånger fram och tillbaka efter sin leksak utan att verka traumatiserad. Men även om jag stålsatte mig just då kändes det inte helt kul att dra ut honom så opedagogiskt mot hans vilja. För jo, det förekom en del matte-tänker-dränka-mig-gråt och plågade rymningsförsök. Nä, jag vill ju att det vi gör tillsammans ska vara lustfyllt och lika kul för oss båda så jag fick tänka om. Om han tycker att det är jobbigt får jag väl helt enkelt följa med honom ut och stötta honom. Såklart! Så idag tog jag med mig ett par badshorts till mig själv och gick med honom ut i vattnet med en leksak. Han skuttade glatt med men när vi kom till så pass djupt vatten att han började tappa fotfästet vände han snabbt in som han alltid gör och ställde sig bergsfast på samma fläck och glodde på mig. Då fick jag hjälpa honom lite på traven genom att samtidigt som jag lockade med leksaken lyfta honom utåt lugnt och försiktigt i flytvästen tills han simmade. När vi kommit så långt kastade jag ut leksaken på djupt vatten och han simmade genast och hämtade den och kom sen tillbaka till mig. Jag prövade då att kasta ut den direkt igen för att se om han var tillbaka på ruta ett eller om han faktiskt tagit klivet över tröskeln till ett riktigt simborgarmärke och se då hoppade han ut i vattnet som han aldrig hade gjort annat och simmade sen som en säl. Jätteroligt att han övervann sin osäkerhet! Jag är så glad och stolt över griseknoen!!! Vi varvade simträning med lekpass på stranden i drygt en halvtimme och sen avslutade vi med att ta en cykeltur hem. Mycket nöjda och glada.









Se på filmen hur glad och självsäker han är nu i sin simning. Så härligt att se!:)


Sen vill jag ge ett tips till alla barfotade tvåbeningar som leker med en grävande hund på stranden. Håll inte på att peta med foten på leksaken i ett försök att komma åt den! Det gör oooont att bli gräven på kan jag intyga och du kommer aldrig vinna!!! Men å andra sidan är det nog bara jag som är dum nog att göra något så ogenomtänkt. Två gånger dessutom *aj*

1 kommentar:

Monica sa...

Duktiga Dexter! Dante simmar med glädje men Niro däremot är lite fegare och vill inte gärna bli utlurad på djupt vatten.
/Monica