.: Ibland är livet bra lustigt

Nu på kvällen fick vi följa med familjen Simonetti till ett jippo på Bauhaus. Det var någon invigning av något slag med uppträdanden och mingel. Vi fick sitta i bilen till en början och det var väl ok om det inte vore för att hela himlen efter någon timme lystes upp av fyrverkerier och med dem kommer ju de där hemska knallarna. Husse och matte blev lite tagna på sängen och var inte alls beredda på att det skulle panga så gissa om det blev eld i baken på dem när det satte igång. Jag är ju inte helt till freds med det där oljudet som jag har berättat om tidigare. Det tog inte lång tid innan de kom till bilen men jag hann bli ordentligt rädd iaf. När de hoppade in i bilen låtsades de som ingenting, satte igång radion på rätt hög volym och drog på motorn. Sen åkte vi iväg en sväng med bilen. Då lugnade jag ner mig betydligt och kostade på mig att komma ur min gömma på golvet vid mattes fötter och kröp upp i hennes knä. Därifrån hade jag full koll och kunde snabbt konstatera att det hela inte var så farligt ändå. När vi kom tillbaka fick vi komma ur bilen och där blev jag dunderlycklig av att se mamma Enya och Ruf. De hade också varit där hela tiden fast i en annan bil alltså.

Vi lyssnade en liten stund på Martin Stenmark som sjöng och sen gick vi en mini-promenad till en gräsplätt som låg mellan parkeringen utanför Bauhaus och en väg. När vi stod där och kissade som bäst så stannade en bil bredvid oss och en kille stack ut huvudet. Han ville veta hur gammal den gula hunden längst till höger var (Dexter) och husse svarade att han var 6 månader. Då sa han till allas förvåning och glädje att han var husse till Povel, Dexters kullbrorsa. Hur häftigt var inte det?!!
Han berättade att de bodde precis i närheten och frågade om vi ville hänga med hem så att de fick träffas och det ville vi ju såklart. Vi tackade Simonettisarna och kastade oss i bilen, full fart mot Povel! När vi kom dit fick jag sitta kvar i bilen medan de två bröderna hade ett kärt återseende. (jag fick vara med en stund men jag ville bara uppfostra så då blev det tillbaka kaka in i bilen) De var verkligen superlyckliga att se varandra igen och det var inte ett enda gruff, bara kärlek och lek x 1000. Det var precis som när jag och Ruf träffade varandra första gången igen efter att vi hade flyttat hem till våra nya familjer. Det sa bara klick helt enkelt! De var så himla lika så det var svårt att se vem som var vem faktiskt och det hjälpte ju inte att mörkret började falla över oss. Efter hejdlös lek mellan de två och mycket prat tvåbeningarna emellan så bestämdes det att vi ska höras senare i veckan igen och försöka träffas när det är ljust och fint väder. Då kanske jag får en andra chans att vara med. Om inte så är jag iaf jätteglad för Dexters skull att han har fått sin alldeles egna Ruf:)