Äntligen Ruf!

Igår var vi och hälsade på Ruf och hans familj och det är alltid helt underbart att träffa brorsan, ja de andra också förstås men de kommer liksom lite i skymundan när vi ses. Ruf har blivit så pass bra i benet nu så att vi kunde gå ut på en promenad tillsammas i skogen och till och med vara lite lösa och lekiga. Wohoo, typ det bästa som hänt på år och dar! Lillfjant fick vara hemma med Rufs husse Robban under tiden och det var lite skönt att det bara var "vi" igen för ett tag. Nog för att jag har börjat tycka om det lilla livet mer och mer men det blir så fjuttiga promenader när han är med. Idag när matte sov efter jobbet så låg vi bredvid varandra, Dexter och jag, nära, nära matte i sängen och snarkade på rygg ända tills hon vaknade. Det var duktigt av honom tycker jag att inte ens pinka på golvet under den långa tiden. Sen vet jag inte varifrån han får all sin energi, kanske var det just för att vi sov så länge, men efter besöket hos Simonettisarna var iaf jag helt färdig och sov resten av kvällen. Man kan ju tycka att Dexter också skulle ha varit trött. Inte för att han var fysiskt ansträngd men vi hade ändå varit borta ett tag och träffat nytt folk och när jag var liten blev jag dödstrött av såna miljöombyten. Hur som helst så var han i full färd med något nytt hyss varje gång jag tittade upp från min sovplats i soffan under kvällen, till synes outtröttlig. Jag hoppas husse och matte är lika outtröttliga med att underhålla honom för jag säger då blankt nej till att vara barnvakt dygnet runt. Jag behöver min skönhetssömn.