.: Prao på gården

Hej alla kära!
Vilket juluppehåll det varit i bloggen. Vi har haft så mycket roligt för oss och kan uppdatera er om en del av det nu i efterhand istället.
Den senaste veckan har jag varit på prao som gårdshund. Jag och matte har bott hos "mormor" och Blessie nästan en hel vecka och ni kan ju tro att jag har lärt mig massor. Bland annat har jag lärt mig att vad Blessie säger alltid är liiite mer värt än vad matte vill ha sagt. Såhär...om matte säger något till mig, då slänger jag alltid ett öga på Blessie först för att se om hon har något roligare att erbjuda. Har hon det så hänger jag på henne istället. De övriga tillfällena har faktiskt matte en chans. När vi var ute på promenad i skogen en gång så ropade matte på mig att komma men jag som kände mig sädär härligt tonårsrebellisk tittade bara på Blessie och himlade med ögonen "psss alltså matte...hon är såå piiinsam, hon kan ju stå där och ropa bäst hon vill. Vill hon något får hon faktiskt komma hit"
Men det gjorde hon inte så till slut tröttnade Blessie och gick själv fram till matte och DÅ gick det ju bra att jag också gjorde det. Hon är ju så cool alltså!

När jag inte har varit uppstudsig så har jag hängt på gården och i stallet hela dagarna. Lyssna på det här hörrni. Jag är inte ens rädd för ståltassarna längre. De är faktiskt helt ok att hänga lite med dem.

När vi kom hem från landet blev det marsch pannkaka in i duschen för min del för jag luktade tydligen "stall och hästskit" och efter det sov jag i ungefär ett dygn för jag var så trött så trött. Jo förresten var jag lite sur över att vara hemma igen så jag visade min ståndpunkt genom att bita sönder kabeln till vårt internet. Inte så smart drag upptäckte jag sen eftersom det är så svårt att blogga då.

Nu ska ni inte tro att jag har gått och blivit odräglig. Husse och matte försäkrar att jag fortfarande är världens goaste och lydigaste 9-månaders boxer;) De tror iaf att jag har det inom mig för sen vi kom hem från landet har de gett sig fasen på att få mig på rätt spår igen och tränat lite extra med mig. Och jag tycker ju om dem (även om Blessie toppar listan) och det är så kul när de är glada och ger mig godis så vem är jag att vara bångstyrig. Tonårsrebellisk kan jag vara nästa gång jag träffar Blessie.

Här är några kort från julafton när tvåbeningarna lekte med något som kallades för radiostyrda helikoptrar. Jag kan ju inte förstå varför man inte kallar saker vid sitt rätta namn, nämligen JÄTTESTORA flugor, men låt gå. "Helikoptrarna" var roliga och kraschade när jag lyckades hoppa upp och nypa till dem hohoho.