.: Jag och matte var hundvakt...

...åt Ruf förra veckan. Matte gick upp supertidigt en morgon och gjorde sig klar för att gå ut. Det var alldeles för tidigt för mig så jag kröp upp i fotöljen istället och tänkte inte mer på det. Precis innan jag somnade om hörde jag hur hon försvann genom ytterdörren och sen var jag i drömmarnas värld. Det kändes inte som om det hade gått mer än någon minut förrän jag hörde hur hon kom in igen och yrvaket öppnade jag upp korpgluggarna bara för att stirra rakt in i ögonen på Ruf! Först förstod jag ingenting, drömde jag fortfarande? Jag tittade förvirrat på matte och sen på Ruf igen. Nä, han stod fortfarande där. Ja men dåså...PARTY!

Han stannade hela dagen och vi roade oss med att brottas, ha dragkamp med en numera söndertrasad tygleksak, gå fint på koppelpromenad (vi var jätteduktiga), springa lösa i skogen, sova nära varandra på varsin sida av ett kompostgaller (matte gav oss time-out eftersom vi inte ville varva ner på annat sätt) och sen lek igen.

Efter allt det här roliga åkte vi och hämtade Malin som hade slutat jobba och gick en promenad i regnet. Det var var ju trevligt ända tills de där två tjejerna fick för sig att miljöträna oss och klev in med oss i ett stall. Jag har aldrig sett så många ståltassar på ett och samma ställe. Eftersom ingen av oss ville visa sig mesig inför den andre så höll vi båda god min och travade "glatt" in efter. Inombords skakade jag och jag såg allt att Ruf också höll på att hoppa ur skinnet vid ett tillfälle när en av ståltassarna sträckte ner sitt huvud mot honom. Men jag retade honom inte för det...frisedel på denna!

Robban kom och hämtade Ruf och Malin och vi skulle åka vår bil hem. De åkte iväg och eftersom det regnade ute ropade matte "Leah häråt" och började springa mot bilen. Jag uppfattade det som att vi skulle springa efter Ruf så jag satte av i full fart efter bilen. Jag var sjukt fokuserad på att komma ikapp så jag hörde inte att matte skrek halsen av sig där bakom. Det var först när jag vände mig om för att kolla att hon var med som jag såg att hon faktiskt inte var det. Så jag vände om för att kolla vad som hade hänt, om hon hade snubblat eller nåt, men det hade hon inte utan hon var bara mycket långsammare än jag. När jag kom fram till henne så kastade hon sig över mig och bara grät. Jag förstod verkligen ingenting...vi skulle ju springa efter Simonettisarna eller?? Nu pratar dom om att jag blev drabbad av "The Simonetti-power" här hemma och det protesterar jag inte emot. Dom är ju så roliga att vara med!
Men jag har lovat matte att aldrig göra om det.