Äntligen är han här

Som jag har väntat på den här dagen. Mina sinnen har varit på heltrim och hjärtat överväldigat av värme för vad som komma skulle. Trots det så har jag tagit det hela med ro. Fram tills i morse. Jag bara kände att nu är det dags! Så jag fixade och donade hela dagen och fram mot eftermiddagen kom den lille...och han är alldeles, alldeles underbar!


Välkommen till världen lille vän


Mamma och son


Jag tvättar knytet lite försiktigt


Det tar på krafterna att vara mamma

Dexter fattar absolut ingenting så honom håller jag kort. Han verkar tro att det är en av hans leksaker jag ligger och diar *suck*. Grabbar alltså!

Fina

Hästar i alla dess former

Back in town efter en skön helg på landet. Igår "plockade" jag svamp i flera timmar i skogen och det var så mysigt att bara drälla runt. Sen fick vi bråttom in till stan för vi skulle på kurs hos Johan så det var bara att hoppa in i bilen och köra pellen i botten. Vi kom någon minut för sent så matte och jag missade introt och var lite vilse i pannkakan till en början. Jag vill ju nosa och kolla in vilka som var där först och matte visste bara till hälften vad övningen gick ut på och försökte få mig att prestera på en gång. Det gick ju såklart inte. Men när vi väl hade landat så gick det jättebra. Vi fick bland annat ställa oss mitt emot varandra två ekipage i taget och sen göra inkallningar. Jag fick möta en Grand danois och det kändes som om jag skulle bli överkörd av ett godståg så jag tog ut svängen rejält och visade alla underkastande signaler jag kunde på en och samma gång (jag klarade mig på håret) men sprang efter det till matte som hon ville. Sen fick vi träna på inkallning under lek och då gick vi ut två i taget på en gräsmatta och lekte lite innan tvåbeningarna ropade och då var det bara att avbryta. Det finns några grabbar på kursen som inte är så sugna på att leka med andra grabbar så jag fick göra den här övningen hela tre gånger. Först med en amstaff som jag lekte ganska neutralt med, varken mer eller mindre. Sen fick jag äntligen bekanta mig med en stor leonbergerhane som jag har spanat in mig på sen första gången på kursen och det blev verkligen kärlek! Det var längesen jag fjantade mig för någon på det viset sa matte och han blev stormförtjust i mig också. Tvåbeningarna fick verkligen kämpa för att få isär oss två. Varje gång jag försökte avbryta och komma till matte så kom han och charmade mig igen så jag blev alldeles kollrig och glömde bort vad jag skulle göra. Vilken kille alltså *kärlek*.
Den tredje hunden jag fick springa med var Texas, grand danoisen, och hua vad stor han är!! Jag gjorde allt för att hålla mig undan men han tyckte visst att jag var en rolig tjej för han började galoppera efter mig med stora kliv och då tjöt jag allt vad jag kunde i förebyggande syfte. Tänk om han skulle råka trampa på mig!? Tvåbeningarna insåg inte alls faran i att jag skulle bli mos utan skrattade bara rått. Det var ju just snällt. Jag har sagt det förr och säger det igen...jag är liiite rädd för ståltassar alltså och Texas bara MÅSTE vara en blandning mellan en sådan och hund.

När vi kom hem från kursen klockan 6 på kvällen gick jag raka vägen in in sovrummet och lyfte inte på rumpan igen förrän idag klockan 11 på morgonen. Jag var med andra ord helt slut efter helgen. Roligt har jag haft men det tog på krafterna.


Jag och Dextööör på skjutbanan


Bus med Blessie


I den magiska svampskogen


Gott sällskap hade vi också


Ståltassarna hade det bra i det fina vädret


Alldeles utmärkt faktiskt


Underbara höstfärger


I alla...


...möjliga kombinationer

Skottberörd...jag?

Vi har varit på en riktig skjutbana idag där de sköt med riktiga vapen, inga såna där fuskisar som de har på klubben. Och jag kan säga det att j*klar vad det pangade. Det var lerduvor som splittrades och älgar som studsade. Jag såg dock ingen studsande älg men jag hörde att tvåbeningarna pratade om älgstudsare så nånstans var dom ju. Hur som helst så var både jag och Dexter oberörda av oväsendet. Att jag fick en 4:a på skott på mitt MH måste ha hänt i en parallell värld. Jag är ju cool som en katt juuuu!


Mormor och jag leker medan det pangar


Dexter som inte ska flänga runt så mycket fick gå runt på gräsmattan med mormor istället. Han har redan en hel del energi lagrad i kroppen som vill ut och dessutom är han tokig i vantar sen matte började använda dem som slutapporter i spåret (smart drag matte) så lite bus blev det ändå med mormor. Men det viktiga idag, skotten, struntade han fullkomligt i. Duktig kille!

Nu åker vi till Sorunda

Ha en skön fredag!!!

Vilket gäng

Nu vet jag vad Ozzy pratar om när han skrev att det var så kul på den där hundpromenaden som inträffar varje morgon. Matte och jag åkte dit igår tidigt på morgonen och upplevde det hela tillsammans med Ozzy och Marie. Det var massor av hundar i alla möjliga raser, storlekar och ålder som promenarade tillsammans i 2½ timme. Gissa om jag var mör efter det. Ozzy var helt skogsvild och for runt som en studsboll mellan alla hundar medan jag höll lite lägre profil. Det blev lite övermäktigt tyckte jag nog med så många främmande hundar på en och samma gång och höll mig mest vid mattes sida. Men jag vänjer mig nog om vi åker dit fler ggr. Dexter fick som jag skrev förut vara hos vår tvåbenta farmor under tiden och han hade haft det jättebra. Han hade bland annat hjälpt henne att möblera om i soffan. Jag har också tänkt på det när jag har varit där att kuddarna ligger lite väl prydligt men det såg han alltså till att rätta till. Kom ihåg farmor att den bästa inredningen får man om man mixar prydlighet och lite kaos, det mjukar upp;)


Det var många som var med på promenaden


Ozzy lever livet


Jag räknar in gruppen


Två gummibollar på vift


Ozzy och en annan hund river loss i morgondimman


En människovalp var också med


Dagg i gräset och dimma över fälten


Busbrallorna var på


Skrynkeltryne


Lite tango fanns det tid för också


Ozzy simmade (iaf en microsväng)


Annars stod han mest och väntade in mig


Keep your eyes on the price


Hej då!

Drottningholm

Igår var vi på skotträning tillsammans med Ruf. Ingen av oss tre brydde oss det minsta om skotten utan fortsatte med det vi höll på med. Dexter som var kopplad gjorde lite kontaktövningar mm med husse medan jag och Ruf tränade på inkallningar med snygga ingångar med respektive matte. Finemang!
Vi åker på ytterligare en skotträning ikväll tillsammans med Ozzy och om vi hinner får kanske jag och Ozzy leka lite. Annars ska vi ses imorgon bitti då jag ska följa med honom på en stor hundträff så vi kommer nog få leka så det räcker och blir över.
Dexter kommer få vara hemma hos vår tvåbenta farmor under tiden.

Idag tog matte med oss i bilen och så åkte vi och lämnade av Dexter på husses kontor. Sen åkte jag och matte vidare själva tillsammans med en kompis till henne mot Drottningholm. Väl där gick vi på en jätteskön promenad i den underbara miljön runt slottet i två härliga timmar. Det var så mysigt att skrota runt bland höstlöven alldeles ensam med matte. Missförstå mig rätt. Dexter är också rolig men ibland är det skönt med lite ensamtid.

Nu är det slut på slöandet för nu....skotträning på g! Hörs sen.

Ibland har jag mindre roliga saker att berätta

Dexter har haft ont i benet sen en tid tillbaka. Det började med en hälta som kom och gick beroende på hur aktiv han var. Han har därför fått ta det ganska lugnt de senaste veckorna. Sen ungefär en och en halv vecka har han enbart fått gå på koppelpromenader i max 10-15 minuter. Det har varit sååå tråkigt så ni kan inte ana! Ingen lek och inget bus. Å andra sidan har aktiviteterna inomhus ökat. Tvåbeningarna försöker kompensera genom att ge oss en massa hjärngympa med lek och spel. Jag kan ju fortfarande rastas ordentligt så jag är mer än nöjd. Dexter däremot tycker att livet suger just nu. Från att vara aktiv vovve med träningar och lek dagarna i ändå med kompisar så får han nu sitta med ett brädspel om kvällarna. Man kan ju förstå att han inte är helt nöjd.

Ialla fall...koppelpromenaderna har inte hjälpt och därför tog matte med sig Dexter till veterinären igår som efter röntgen konstaterade att han har Osteokondros i bogleden. Veterinären sa att han har vuxit för fort så skelettet inte har hunnit med att stelna ordentligt och det kan jag ju skriva under på. Den här killen har skjutit i höjden med raketfart sen han kom hit. Detta betyder att han måste opereras nästa vecka och sen genomgå en ganska lång rehabilitering. Med andra ord, spelen och hjärngympan blir vardagsmat för Dexter de närmaste månaderna. Vi tycker att det här är riktigt tråkigt och jag tycker så synd om Dexter-pex som har så mycket energi att göra av med. Som tur är kommer han att få gå på vattengympa iaf så att han lär sig att simma. Två flugor i en smäll:)

Det var meningen att han skulle debutera i utställningssammanhang på lördag och även hinna med en till utställning lite senare i höst innan stora Stockholm i December. Och i oktober skulle han börja på kurs hos Johan men nu blir det ingenting av någonting. Vi skjuter på sådana aktiviteter tills han är frisk igen.

Ps. För att undvika missförstånd så vill jag bara påpeka att bilderna på Dexter och hästarna är tagna innan hältan satte igång

Ju större desto bättre

Dexter vill mer än gärna hjälpa till med mormors träning av Domino


Han la ner stor möda på att vara "störning"


Wehoooo, nu kan vi leka!!


Så gott som jämnstora. Åtminstone i Dexters värld.


Vilken flock va?


Lyckligast i världen



Jag gjorde det enda rätta


Höll på säkert avstånd långt bort från såna dumheter!

Konsten att lära sig snabbt

Tvåbeningarna upptäckte en sak kvällen då Ruf och Malin var här. En alldeles ny grej som vi precis hade börjat med när det knackar på dörren vilket tydligen inte var så uppskattat. (Ska jag vara ärlig så var det faktiskt Dexter som var upphovsman till detta men jag var inte sen att haka på). Det var under ett samtal som matte skulle återge en konversation hon hade haft med någon annan tvåbening som hon plötsligt utbrast "hej hej!" Jag, Ruf och Dexter var alla lika snabba med att springa till ytterdörren och ropa hej hej tillbaka fast på vårt språk då givetvis. Tvåbeningarna undrade först vad det var som fick igång oss så men gjorde ganska snart kopplingen att det var "hej hej:et" vi hade reagerat på. Så de fortsatte att ropa "hej heeej" flera gånger in tron om att det skulle få oss att sluta ropa detsamma tillbaka. Men det gjorde vi ju inte såklart. Man vill väl inte vara otrevlig heller. Matte kontrade med att hon tyckte att det var otrevligt att stå och skälla vid dörren. Ibland förstår jag inte hur de tänker faktiskt.

Så dagen efter kuppade matte och husse oss. De ställde sig i hallen och gastade hej hej och vi sprang fram till dörren och ropade tillbaka för fulla halsar men då fick vi oss en dusch med vattensprutan i ansiktet. (När jag var liten tipsade Johan oss om att vi kunde använda den för att förstärka nej:et om jag inte lyssnade men jag brydde mig aldrig nämnvärt om den utan tyckte tvärtom att det var lite mysigt att få vatten i ansiktet. Därför har den stått och samlat damm på en hylla sen dess men nu tyckte väl tvåbeingarna att det var dags att prova igen). Och ja, vad ska jag säga. Det gav faktiskt effekt. Dexter tyckte att det var hemskt att få en oväntad dusch på det viset och fnyste åt eländet. De ropade hej hej igen och vi svarade men då kom duschen igen. Den tredje gången kapitulerade Dexter helt och istället för att tränga sig fram till dörren gick han till matte och tittade på henne som för att säga "ok jag stannar väl här då men gå och titta vem som kom nu då nångång". Det var tydligen det resultatet de var ute efter för de blev jätteglada och vi fick massor av beröm och sen fick vi gå ut och checka läget.
Senare på kvällen när jag och husse var ute på egen hand så hade det knackat på dörren på riktigt och då berättade matte att Dexter hade kommit fram till henne och sökt kontakt och sen stannat kvar bakom henne i vardagsrummet medan hon öppnade dörren och pratade en stund med grannen. Some really learn fast!

Champion i vardagslydnad-check!

Igår var Ruf och Malin hemma hos oss och åt middag. Urmysigt var det! När Kalle från vår mataffär kom med hemleverans av vår mat gav vi honom ett välkomnande som sig bör av tre boxrar. Sen var jag tvungen att vakta alla kartonger med mat så att inte Dexter eller Ruf fick för sig att göra något dumt (de var nämligen lite väääl intresserade av min mat). Tvåbeningarna tyckte att jag kunde lägga av med det och att jag ödslade min tid genom att stå där i givakt men då har jag bara en fråga. Är det dom eller jag som snackar hundspråk eller? Just det! Och jag hade nog all anledning i världen att stå där och hålla koll på mina fyra kartonger fyllda med mat.

Annars så går jag och Ruf kurs på söndagar nu hos Johan. Vi får träna väldigt mycket på att fokusera på våra tvåbeningar och inte så mycket på de övriga hundarna. Sist så gick alla (10?) ekipage runt ett fyrkantsspår medan en hund i taget fick sitta på vänt med de andra hundarna passerandes nära bakom ryggen i ett kör. Då skulle man alltså stanna kvar på sin plats utan att intressera sig för de andra. Matte valde att sätta mig på vänt och sen fortsätta att gå hela fyrkantsspåret tillsammans med de andra. Gissa om hon hade fjärilar i magen! Det hade hon inte behövt ha förstås för jag satt så utomordentligt bra där jag satt i väntan på att hon skulle komma tillbaka!

En annan övning var att ge alla hundarna väntkommando i grupp och sen fick de som ville göra det lite extra svårt genom att gå utom synhåll för oss vovvar. Matte och Rufs matte valde att lämna oss helt själva och gick sen runt några hus innan de kom tillbaka till oss. Återigen fjärilar i magen för matte...skulle jag vara kvar på plats? Jodå, vad trodde hon? Det här har ju vi tränat sen valpben! Ruf satt också där och väntade snällt på Malin.

Ytterligare en övning var att vi sprang tillsammans allihopa lösa och fria och då var utmaningen att vi hundar inte skulle bli fulla i bus och börja leka med varandra. Så vi sprang där allesammans i en stor klunga och plötsligt ropade Johan att vi skulle gå med myrsteg och oj vad vi smög matte och jag, som pantrar tog vi oss fram. Och så spring igen...och så myrsteg. Vi måste ha sett bra roliga ut för utomstående där vi höll på hela gruppen men det var riktigt kul kan jag meddela! Någon hund fick ett litet tokfnatt och försökte få igång mig men jag hade vid det här laget orubblig ögonkontakt med matte som sa att det inte gick för sig och då blev det heller inte så. Matte och jag hade ändå roligast!
Jag vet jag vet...ett riktigt skrytinlägg detta men jag var faktiskt så otroligt duktig att tvåbeningarna var helt tårögda när lektionen var slut. De har lagt ner rätt mycket arbete på att jag ska vara följsam och lydig och många är de gånger de har känt att de bara tjatar, tråcklar, trugar och ber men inget går in (jag har ju haft en del kottar i öronen-perioder). Men där och då kan man väl säga att de fick ett megastort kvitto på att det lönar sig att kämpa och att jag faktiskt har tagit in det de har sagt, även om det har varit lite i lönndom:)

Tvåbeningarna tar nu med sig den här känslan för att stärka sig genom den pågående resan att nå till samma punkt med Dexter. Som för all del ger dem en lite tuffare fight än vad jag gjorde. Om mitt motstånd går att jämföras med en kinapuff så jämför vi Dexters med dynamit. Bra så!


Tvåbeningarna må ha vunnit kampen om vem som bestämmer på promenaderna...


Men soffan är vår!!!


Sämre kan man ha det


Vadå? Du kan väl sitta i fotöljen?!

Dags för brillor Dex?

Jaha...nu börjar Dexter bli sprickfärdig av sin övertro på sig själv. Han och matte var ute och tränade lite ditten och lite datten på en gräsäng när ett gäng luftballonger kom svävandes högt uppe i det blå. Gissa vem som satte av i full galopp, minst lika uppblåst som ballongerna och "jagade iväg" dem? Jodå, allas vår Dexter som tror att han är kung Louie här i stan blev minsann mäkta stolt över sin insats när de försvann över trädtopparna. Att han lite senare stannade upp och försökte jaga bort en rund gatlykta som satt uppe på en stolpe i tron om att det var en luftballong var inget han ville prata högt om sen. Någon som har problem med avståndsbedömning kanske?? *tsstsstss*

Och så lite mer bilder från Fårö

Fårö var verkligen helt fantastiskt roligt som ni säkert förstår. Upp med tuppen varje morgon för att åka ut i skogen och jobba och sen lydnadsträning på eftermiddagarna (om vi inte körde övertid i skogen). Efter det var vi ju tvugna att hinna med strandmys och små utflykter också samt umgänge med övriga lägermedlemmar så det blev inte många timmar över till sömn. Men vad gör väl det när man:

1. är en boxer och har tillräckligt med energi för att överleva minst 5 tvåbeningar.

2. är bland så många trevliga fyr- och tvåbeningar att tanken på att sova känns lika främmande som en boxer som inte fiser illa (eller är det bara jag?)

Ett bättre avslut på sommaren kunde vi inte önska och vi vill verkligen tacka alla som var där och gjorde den här veckan så givande och rolig. Men det största tacket vill vi rikta till Susanne och Yvonne för att de anordnar detta läger år efter år och för deras outröttliga engagemang! Vilka guldklimpar ni är:)


Jag fjäskar för pangbruttan Malin i hytten på färjan


Ruf och Robban på däck


Matte och Dexter hade det mysigt


Det uppstod förvirring för Dexter på färjan angående var man fick kissa eller inte


Grabbar på väg att fiska


Susanne instruerar


Malin och Ruf suger i sig kuskaper (särskilt Ruf)


Ruf och Susanne


Susanne med sin Naala


Nästa års figge på tillväxt;)


Ozzy och Sally med tvåbeningar


Sökdags


Dexter var först ut den här dagen


Martin ger matte instruktioner


Malin hade en hel påse med gottis


Ni sa aldrig att man skulle bli så hääär trött av att söka


Martin coachade oss i söket, TACK!


Dags för fika


Jorå, Naala ville också ha kaffe såklart


Malin och fina Boss


Lotta, karin och Aslan


En massa grabbar och så jag då. One female to rule them all moahaha!;)


Powernap mellan aktiviteterna


Naala och Susanne i spåret


Hennes matte hade också tappat saker där ute bland buskarna


Malin och Ruf får instruktioner


Efter en lång dag av träning


Livsnjutare av stora mått


Trött, tröttare, tröttast


Middag på restaurangen för tvåbeningarna


Det såg väldigt trevligt ut


Typiskt att inte vi fick vara med


Robban och Malin


Matte och husse


Emelie och Marie var glada (Sallys och Ozzys mattar)


Tjejerna